Guds Ande kommer till oss som en frisk renande vind. Han kommer inte med hot, skapar inte osäkerhet och rädsla, utan han känns igen genom den klarhet och renhet som skänker frid. Anden hjälper oss att vänta på det som Fadern har utlovat, och att lita på att löftet om Guds rikes ljuvlighet gäller oss, gäller mig.
Veckan före Kristi Himmelsfärdsdag hörde vi Jesus tala i Johannesevangeliet:
”Anden, som utgår av Fadern, han skall förhärliga mig”. Vi sjunger detta i kommunionversen, och litar på löftet att Han, den Uppståndne och Förhärligade, kommer till oss och förblir hos oss.
Under de nio dagar som sedan följer efter Kristi Himmelsfärdsdag ber vi särskilt till den helige Ande. I Apostlagärningarnas första kapitel sägs att det var just vad man gjorde efter den första påsken: lärjungarna höll ut i ständig bön tillsammans med Maria, Jesu moder och några andra kvinnor. ”I ständig bön”… Ja, i ständig och uthållig bön håller vi ut, en bön om att få del av den gåva Fadern utlovat. I 1917 års översättning står att de höll endräktigt i bön. De höll ut tillsammans, i enhet.
Låt oss tillsammans be om öppenhet för den helige Ande som påminner oss om allt Jesus sagt, gjort och gör. Han är oss nära alla dagar.
I år väljer vi att varje dag under Pingsnovenan stanna inför en strof i pingstsekvensen Veni, Sancte Spiritus, som sjungs före evangeliet på Pingstdagen.