Mariadöttrarna OSB, Heliga Hjärtas Kloster
Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva,
så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än
vad vi kan förstå och ta emot.
”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver
poeten Andreas Knapp i en dikt.
Ja, så är det! Och det är vår räddning!
Jesus Kristus låter oss ana något av Guds
oändliga godhet, skönhet och sanning,
Vi kan bara öppna oss för en verklighet som
övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra
liv ta emot mer och mer av förståelsen för
detta stora mysterium, som är Gud.
Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).
Idag begrundar vi vishetens gåva.
Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens och kunskapens skatter gömda.
Därför ber vi:
Kom du sanna ljus,
Kom du eviga liv
Kom du fördolda kraft,
Kom du källa till allt
Kom du som ingen har känt
Kom namnlösa glädje
Kom du eviga liv
Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.
Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt när vi inte vet vad vi ska be om.
Vi får lyssna:
släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.
Lämna allt och ta emot i enkelhet.
Vi är inbjudna av honom som sa:
Saliga är de som är fattiga i anden,
de renhjärtade,
de som håller fred…
Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk av hjärtat,
de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.
Anden som utgår av Fadern ska lära oss allt.
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. (Joh 3:8) Så är det med Anden.
Oberäknelig,
överraskande,
men inte påflugen,
utan kärleksfull
och ömsint.
Jag håller fram min rädsla för att återfå modet av Anden,
min fattigdom för att bli fylld,
min trasighet för att bli helad,
mina sår för att bli läkt,
det fläckade för att bli ren,
det som stelnat eller dött i mig för att det ska värmas till nytt liv.
Vågar jag låta Anden verka i mitt liv? Ge Anden fritt spelrum? Låt oss öppna för det Gud har i beredskap och be om Andens gåvor för oss alla.
Idag börjar pingstnovenan – de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst, då Kyrkan på ett särskilt sätt ber om den helige Ande.
Vi inbjuder er att med oss be om den helige Ande.
Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.
Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.
Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.
Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska komma till er”.
Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin predikan:
”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid förrän anden stigit ner.
Många strider som skulle komma för apostlarna.
Mycket kamp finns i våra liv.
Låt oss inte glömma Jesu löfte:
”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.
Efraim Syriern skriver:
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen,
så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen:
naturen, genom människans användning av den,
skriften, genom att läsa dem.
De är vittnen som når överallt,
de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft:
Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Det är mycket som är märkligt just nu.
Så också vädret. Gräsklippningen började i solsken men sedan började det snöa – och hagla! Gräset fick vara till ett mer gynnsamt tillfälle…
… och flera reparationer – står det klart:
Tiden är inne att byta ut vår gamla diskmaskin!
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Under påsktiden får vi följa de omskakade lärjungarna när de steg för steg inser vad som skett: att deras Herre och Mästare verkligen har besegrat döden och uppstått.
Med hela kyrkan ber vi om en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att Gud vår Fader håller vad han lovat: Att vårt eviga liv tar sin början i Kristi uppståndelse från de döda.
Idag presenterar vi en ny syster under rubriken ”En av oss”.
Världsböndagen för kallelser
På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.
Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.
Påve Franciskus skriver till oss alla:
”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]
Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]
När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”
Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss, som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall. Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
Bibeltexterna blivit tydliga.
Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.
I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!
I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!
”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!
Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!
Låt frälsningens basun förkunna
den höge Konungens seger!
Må även jorden glädja sig,
bländad av denna eviga strålglans.
Upplyst av den evige Konungens härlighet
må hela jordkretsen märka
att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet
”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”
Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!
Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:
”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)
Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.
Kristus är uppstånden från de döda!
”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)
Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.
Jesus läggs i graven
Som ett litet barn kom Jesus in i världen.
Delade våra villkor.
Delade vår glädje och vår sorg,
delade liv och död ända till gravens mörker.
Jag kan inte komma någonstans utan att han har varit där före mig.
Kan jag ana hoppet vid graven?
Att Jesu grav är den verkliga manifestationen av Guds makt. Bara den som är död, kan uppstå.
Jag är Uppståndelsen och Livet. Tror du detta?
Tror jag detta?
Att efter lidande och död kommer nytt liv, nya möjligheter.
Inte bara en gång när jag dör, för att min livsvandring är slut,
utan också i mötet med döden mitt i livet.
Varje gång jag måste dö från en liten bit av mig själv,
för att hans liv i mig ska kunna spira och växa.
Det nya livet,
det förvandlade livet,
Uppståndelselivet.
Vi har följt Jesus på hans väg till korset:
Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.
Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:
”Fader, om det är möjligt,
ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.
Jesus tas ner från korset
Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.
Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.
I tacksamhet tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga förvandlas så till en välsignelsens källa.
Jesus dör på korset
Herren är min herde
Jag följer honom på avstånd
För säkerhets skull
Kanske skulle någon tycka något
Om de såg mig … här
De spikar fast honom, reser korset
Det gör ont i mig, jag kan inte titta
Jag minns hans blick där i salen
Den genomtränger mig – med kärlek
Jag vill se honom, en sista gång
Det är ju Herren – det är ju Messias
Inte skulle väl han dö – såhär
Något måste blivit fel
Varför detta?
Vem har gjort detta?
Vem? Nej, Inte jag …
Det är väl inte jag … Herre?
Han ser på mig
Blicken genomtränger mig
Han dömer inte
Jag minns min tystnad – när jag skulle talat
Mitt tal – när jag borde varit tyst
Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl
Hans blick når mig – mina ögon i Hans
Det är för din skull
Blicken räcker ut handen
Drar mig upp på korset
Idag ska du vara med mig i paradiset
Och han gav upp sin ande
Jesus korsfästs
Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27)
Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss:
”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.
Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Jesus avkläds
Där står Han – avklädd på allt
De kastar lott om Hans kläder
Vad kan de ha varit värda
En fattig mans paltor
Hån, förakt, självgodhet
Det var värdet på kläderna
Där står Han – avklädd på allt sitt
Naken – som ett nyfött barn
Skyddslös, försvarslös
Förödmjukad, utblottad
Smutsig, sårig …
Där står Han – iklädd allt mitt
Ödmjuk – fylld av kärlek
Där står Han – iklädd sin egen ödmjukhet
Och mina synder
mitt förakt, min självgodhet, min upphöjelse
Påklädd korsets död
Likt Kristus måste jag avklädas
Han är vägen till Gud
Jag måste upp på korset – med Honom
avklädas och iklädas
Jag ger Honom mina kläder
Han ger mig – Sitt kors
Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.
Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.
I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.
I prefationen i mässan ber prästen:
”Hans död plånar ut våra skulder;
Hans uppståndelse gör oss
rättfärdiga och helgar oss…”
Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.
Jesus faller för tredje gången
När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.
Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.
Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.
Jesus talar till de gråtande kvinnorna
Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.
Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:
Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.
Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.
Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.
Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.
Jesus faller för andra gången
”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)
Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.
Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:
”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”
Veronika räcker Jesus svetteduken
En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.
Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:
Inprägla dig djupt,
du min Konungs bild!
DU,
inte jag,
skall leva i min själ,
i mitt hjärta,
i mitt ansikte,
på mina läppar,
DU,
inte jag,
i hela mitt liv – bara DU!
Simon från Kyrene hjälper Jesus att bära korset
I denna svåra stund, i detta svåra tjänande, frivilligt eller ej,
kommer Simon Jesus allra närmast.
Låt oss inte glömma det i vår efterföljelse.
Jesus möter sin lidande Moder
All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.
Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.
I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.
I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.
Jesus faller för första gången
Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.
Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.
Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.
Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
Psalm 73:26
[1] Jfr 1 Mos 3:19
Jesus tar korset på sig
Ofattbar tyngd:
Alla tiders, hela världens,
också mitt livs
Kärleks-brist
tar Jesus på sig.
Bara ETT kärleksfyllt HJÄRTA
förmår lyfta bördan.
Andra bär sin bjälke
HAN lyfter upp tillvaron.
Jesus döms till döden
Jesus står inför Pilatus.
Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.
Jesus står där,
bunden:
Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.
Han som har gråtit över Jerusalem,
som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”
står nu inför den världsliga makten.
Den vredgade hopen vrålar.
Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.
Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,
och hela henne.
Men han varnar oss:
”Se upp så att ingen bedrar er! Låt inte kärleken kallna.”[i]
”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det
rått fiendskap mellan dem.”[ii]
[i] Matt 24:4,12
[ii] Luk 23:12
Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.
När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.
Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:
Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,
och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.
För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.
Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.
Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet
och som plågas av ensamhet och isolering.
Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.
Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.
För all vänskap och grannsämja!
Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.
Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!
Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!
Vill DU be med oss?
Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!
Varje år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.
På askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss fram till påsken.
”Om ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era hjärtan…”
Låt oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår längtans uppfyllelse.
Efter oro och smärta,
Efter ängslan och kamp
kommer påskmorgonen.
”När dagen gryr och solen går upp,
en morgon utan moln,
då spirar gräset efter regnet
i solens strålar”
2 Sam 23:4