Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva, så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än vad vi kan förstå och ta emot.
”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver poeten Andreas Knapp i en dikt. Ja, så är det! Och det är vår räddning!
Jesus Kristus låter oss ana något av Guds oändliga godhet, skönhet och sanning, Vi kan bara öppna oss för en verklighet som övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra liv ta emot mer och mer av förståelsen för detta stora mysterium, som är Gud.
Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).
Idag begrundar vi vishetens gåva.
Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende
som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens
och kunskapens skatter gömda.
Därför ber vi:
Kom du sanna ljus,
Kom du eviga liv
Kom du fördolda kraft,
Kom du källa till allt
Kom du som ingen har känt
Kom namnlösa glädje
Kom du eviga liv
Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.
Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt
när vi inte vet vad vi ska be om.
Vi får lyssna:
släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.
Lämna allt och ta emot i enkelhet.
Vi är inbjudna av honom som sa:
Saliga är de som är fattiga i anden,
de renhjärtade,
de som håller fred…
Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk
av hjärtat,
de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.
Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen
under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han
levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.
Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på
berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och
hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.
Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes
Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han
sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde
förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.
Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska
komma till er”.
Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin
predikan:
”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller
låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid
förrän anden stigit ner.
Många strider som skulle komma för apostlarna.
Mycket kamp finns i våra liv.
Låt oss inte glömma Jesu löfte:
”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare,
som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen, så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen: naturen, genom människans användning av den, skriften, genom att läsa dem. De är vittnen som når överallt, de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft: Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde
leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer
tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya
maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla
kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Under påsktiden får vi följa de omskakade lärjungarna när
de steg för steg inser vad som skett: att deras Herre och Mästare verkligen har
besegrat döden och uppstått.
Med hela kyrkan ber vi om en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att Gud vår Fader håller vad han lovat: Att vårt eviga liv tar sin början i Kristi uppståndelse från de döda.
På fjärde påsksöndagen hör vi i
evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet
vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren,
är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.
Den gode Herden kallar oss alla
vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också
är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till
prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor
uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje
och frimodighet.
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er
Påve
Franciskus skriver till oss alla:
”För att urskilja vår personliga
kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger
något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis
att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem
lyckliga. [—]
Jag vill att ni ska veta att när
Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er
som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva
som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra,
någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som
ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund
av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer
att passa dig perfekt. [—]
När Herren uppväcker en kallelse
tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att
bli i sällskap med honom och med andra.”
Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir
påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet
gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av
maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i
tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss,
som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall.
Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker
Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den
ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och
enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och
hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och
meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta
livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte
räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det
slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i Bibeltexterna blivit tydliga.
Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.
Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau
Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!Exultet sjungs av en syster.
I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!
I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!
”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!
Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!
Låt frälsningens basun förkunna
den höge Konungens seger!
Må även jorden glädja sig,
bländad av denna eviga strålglans.
Upplyst av den evige Konungens härlighet
må hela jordkretsen märka
att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet
Påskljuset är smyckat! Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!
”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”
Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!
Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:
”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)
Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.
Kristus är uppstånden från de döda!
”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)
Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.
Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.
Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.
I tacksamhet
tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting
tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter
hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga
förvandlas så till en välsignelsens källa.
Herren är min herde Jag följer honom på avstånd För säkerhets skull Kanske skulle någon tycka något Om de såg mig … här De spikar fast honom, reser korset Det gör ont i mig, jag kan inte titta Jag minns hans blick där i salen Den genomtränger mig – med kärlek Jag vill se honom, en sista gång Det är ju Herren – det är ju Messias Inte skulle väl han dö – såhär Något måste blivit fel Varför detta? Vem har gjort detta? Vem? Nej, Inte jag … Det är väl inte jag … Herre? Han ser på mig Blicken genomtränger mig Han dömer inte Jag minns min tystnad – när jag skulle talat Mitt tal – när jag borde varit tyst Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl Hans blick når mig – mina ögon i Hans Det är för din skull Blicken räcker ut handen Drar mig upp på korset Idag ska du vara med mig i paradiset
Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27) Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.
Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.
Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.
I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira
gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter
symboliskt korgrindarna stå öppna.
När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en
efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och
föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser
nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.
Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.
Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.
Världens
frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det
kors som lagts på honom.
Mötet med de
gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:
Villigt,
uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.
Förrädaren
vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen,
Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens
insikter.
Petrus tydliggör
omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör
först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.
Förmodligen
botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och
förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och
förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.
”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)
Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.
Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:
”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam. Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”
En akt av medkänsla och barmhärtighet
och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares
bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.
Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens
platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en
gång med Gertrud von le Fort kan säga:
All
kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och
kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir
ytlig.
Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.
I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.
I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.
Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på
vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en
börda.
Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett
stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator
slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord
ska du åter bli.[1]
I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.
Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig
själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller
landar jag på Klippan.
Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta
bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag
reser mig upp.
Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.
Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt
arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas
matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra
kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss
att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom
ny klädsel.
Fader
vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga
honom!
Vi
har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är
och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin.
Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och
för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!
Vill
DU be med oss?
Vi
skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!
Varje
år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss
för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om
den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi
måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.
På
askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga
längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss
fram till påsken.
”Om
ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era
hjärtan…”
Låt
oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår
längtans uppfyllelse.