Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår. Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:
”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.
När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.
Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss själva och andra.
Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1 Tess 5:5 Genom Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.
Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.
Han är inte långt borta från någon enda av oss.
Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:
Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.
Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet
Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att
… där hon kan växa i tro, hopp och kärlek.