Varje år, den 11 augusti, firar vi invigningen av Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster. 1997 var det en mycket stor högtid: varje år väcks glädjen och tacksamheten på nytt när vi firar invigningsdagen och begrundar vad som skett före och efter den dagen.
I år blev mässan extra högtidlig: Biskop Erik Varden ocso var huvudcelebrant, runt altaret fanns 11 unga präster, seminarister och diakoner. Under några dagar samlas här 22 personer som är på väg djupare in i kallelsen att tjäna Kyrkan i Skandinavien.
Biskop Erik började predikan med att citera den helige Bernhard av Clairvaux, som pekar på att varje annan högtid firar vi gemensamt med hela Kyrkan, men kyrkoinvigningen är vår alldeles egen festdag. Denna dag får vi minnas att en liten flik av Östgötaslätten för evigt är vigd till Guds tjänst: Detta är verkligen Guds hus och en helig plats.
När en kyrka invigs blir väggar av betong och tegel smorda med invigd olja, som om den vore en kropp. Den är ju också en bild av Kristi heliga kropp, uppfyllelsen av löftet som profeten Hesekiel förmedlar (Hes 47:1–2, 8–9, 12). I sin vision ser han alla slags fruktträd växa, deras blad som aldrig ska vissna och frukten som aldrig ska ta slut (vers 12). Hesekiel ser detta mitt i umbärandena i den babyloniska exilen.
Bilden han målar upp talar om Kristi verk och om hans kyrka.
Den trötthet och modlöshet som ibland trycker också oss, kan utmana oss att ge vår bön och gudstjänst som en gåva som gör oss delaktiga i Kristi mysterium.
Den välsignelse som vi varje dag ber om här i klostret gäller hela världen, ja, hela kosmos. Med detta perspektiv kan vi utbrista med Jakob: ”Detta är en helig plats. Här bor förvisso Gud!”
