”Omvänd er. Himmelriket är nära”
Det är inte första gången vi hör Johannes Döparens uppmaning, vare sig den kommer till oss från predikstolen, från vår nästa eller vårt eget samvete, men…
Omvänd er – lättare sagt än gjort!
Vem av oss har inte vid något tillfälle (eller kanske gång, på gång, på gång) försökt lyda uppmaningen genom att ta oss samman, rycka upp oss själva i håret, bita ihop våra tänder och helt enkelt försöka bli lite bättre, lite heligare, lite godare (ofta utan att veta exakt vad detta bättre, heligare och godare egentligen innebär i praktiken) – och misslyckats. Vi har förlitat oss på våra egna krafter, goda föresatser och ren viljestyrka – bara för att inse att de inte räcker till, att våra laster och dåliga vanor är oss övermäktiga. Hur lätt är det då inte att ge upp eller att fastna i självförebråelser och kroniskt missmod?
Och över våra huvuden hänger, likt ett svärd redo att falla, löftet om himmelriket. Något vi längtar efter, ber om, men samtidigt något vi ibland kan fasa för, för tänk om vi inte lyckas omvända oss i tid…
Men var det verkligen så Johannes menade?
”Men vad är omvändelse annat än Vår Frus Fiat som åter ekar, och Kristi avlelse i ännu ett hjärta?”
Så skriver den engelska författarinnan Caryll Houslander (1901-1954) i sin bok om Maria, The Reed of God. Här finner vi inget prestationstvång eller moraliserande. Istället andas orden tillit, förtröstan och hopp. Att omvända sig handlar här om överlåtelse och relation – om att likt Maria öppna vårt hjärta för Guds närvaro, att säga ett helhjärtat Ja till Honom som står vid vår port och bultar i hopp om att få bli insläppt, likt en älskad och efterlängtad vän.
Men Marias Fiat var endast begynnelsen. I takt med att Jesusbarnet växte i hennes sköte, och hennes kärlek till barnet slog djupa rötter och blommade ut, förvandlade hans närvaro hennes liv mer och mer. Barnet fyllde inte endast hennes tankar och drömmar, men förändrade även hennes kropp och hennes sätt att förhålla sig till omvärlden. Inte längre var hennes kropp hennes egen – den var en skyddande borg för det liv som spirade i dess inre, en brunn för den sprudlande källa som så småningom skulle flöda över med livgivande vatten för en törstig värld, en bärare och förmedlare av hopp och kärlek (”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.”)
Inte ens hennes liv var nu hennes eget – med Paulus kunde hon i sanning säga ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.”
Är det inte detta som är den omvändelse vi är kallade till? Inte att vi med våra förträffliga gärningar skall förtjäna himmelriket, utan att vår personliga relation med Honom som är Guds rike inkarnerat, Jesus Kristus, förvandlar oss inifrån och förändrar vårt sätt att förhålla oss till Gud, till oss själva och till världen omkring oss.
Men först måste vi öppna vårt hjärtas port för Honom som står utanför och bultar.