Idag får vi ta del av en predikan av P. Bengt Högberg OSB, Gerleve, Tyskland. Han höll den här i klostret på en skärtorsdag för några år sedan.
Under århundraden hade man i Israel hållit påsk till minne av Herrens stora befrielsegärning med sitt folk. Påskalammet hade slaktats, blodet strukits på dörrposten som ett räddningens tecken; man hade ätit det med hast tillsammans med osyrat bröd och bittra örter, beredd till uppbrott, ut ur träldomen i Egypten. Det var en stor högtid, en glädje- och minnesdag, då det oerhörda som skett en gång blev levande aktuell verklighet.
Den här natten då Jesus håller påsk med sina lärjungar får denna heliga fest en fördjupad innebörd. Befrielsen vidgas till att gälla hela skapelsen och mänskligheten ut ur dess fångenskap under syndens och dödens herravälde. Jesus Människosonen är själv påskalammet som slaktas, det felfria, oskyldiga Guds lamm, som offras för världens synder. Hans blod är tecknet på allas vår räddning.
Vid måltiden tar han ett bröd, tackar Gud, bryter det och ger åt sina lärjungar. ”Detta är min kropp som offras för er”, säger han. ”Gör detta till minne av mig.” Och han tar bägaren och säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker den, gör det till minne av mig.” Det är enkla, konkreta ord och handlingar, allt är så mänskligt nära och samtidigt så djupt, samlat, gränsöverskridande, gudomligt nära. Brödet är Herrens kropp som bryts och förtärs. Vinet i bägaren är Herrens blod, blodet som bekräftar det nya förbundet mellan Gud och människor. Brödet är hans kropp som offras på korset, vinet är hans blod som utgjuts för vår skull. Som Jesus Kristus gör den natt han blir förrådd skall hans lärjungar göra. De skall hålla denna måltid till minne av honom. För att verkligen komma ihåg honom och aktualisera allt vad han sagt och gjort för oss och världen, och för att bli allt närmare förenade med honom, skall de fira denna eukaristi, denna tacksägelse. Så ofta de bryter brödet och dricker kalken, förkunnar de hans död och bekänner de hans uppståndelse.
Herren Kristus är den store översteprästen som bär fram sig själv som ett offer en gång för alla för hela världens synder. Det som skedde en gång blir på nytt närvarande i varje mässa – det är han själv som genom prästens händer och röst bär fram detta evigt giltiga offer till Faderns ära. Det är han som sjunger tacksägelsen och inbjuder oss att delta helt och fullt i denna heliga handling, att bli ett med honom i kommunionen och att dröja kvar i vaka och tillbedjan inför honom och hans kärleks mysterium.
Han är här mitt ibland oss nu, samme Herre och Mästare, som var hos de sina den natten. Han gav dem och oss ett exempel, för att vi skulle göra som han, ge ett yttersta bevis på den kärlek som räddar vår värld. Tvättandet av lärjungarnas fötter är också det ett mycket enkelt, konkret och mänskligt nära tecken – och ändå så djupt, så samlat, så gränsöverskridande i sin gudomliga närhet. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, säger han till Petrus, och han säger det igen till kyrkan och till oss här. Han är här som vår tjänare. Förstår vi vad han har gjort med oss och vad han gör med oss? Förstår vi, inte bara med vårt förstånd, våra teologiska begrepp, utan med hjärtat? Tar vi emot hans tjänst och kärlek? Fattar vi, att vi måste göra som han, om vi vill vara hans lärjungar och äta hans bröd och dricka ur hans bägare? Fattar vi, att vi är skyldiga att tvätta varandras och andras fötter, att vara varandras och andras tjänare?
Det är nog så att vi stretar emot, vi värjer oss, vi invänder. Bara Jesus förmår övertyga genom sin kärleks exempel. Han uppenbarar och ger oss del i sin storhet som Guds och allas vår: ”Så som jag har älskat er, så skall ni också älska varandra.” Så som Han! Låt oss våga använda det mått han mäter med, så att det blir sant och riktigt för oss var och en att delta i denna heliga eukaristi, Herrens ofattbara generösa kärleks offer, som han bjuder oss att fira på nytt.
”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er,” säger Jesus. Vad svarar vi på det? Hur är det med vår längtan efter gemenskapen och enheten med honom och med de andra lärjungarna?
