Den 5 oktober firade vi med stor glädje och tacksamhet att vår syster Paula för 25 år sedan avlade sina löften. Hon hade vandrat en lång väg med ett enda för ögonen: att finna Guds vilja med sitt liv och att svara på Kristi kärlek.
Platsen för att förverkliga denna kallelse fann hon i Mariagården i Vadstena, innan vi bröt upp och 1997 flyttade in i det då nybyggda klostret vid Ombergs fot. I bön och arbete har hon sedan dess levt helt för Kristus tillsammans med systrar som inträtt före henne, av vilka några redan nått målet i evigheten, och andra som inträtt i gemenskapen efter henne.
Efter en veckas intensiv andlig förberedelse tillsammans med en vägledare från hemlandet Polen stod hon nu, som en gång, mitt i koret och sjöng alla benediktiners profess-sång:
Suscipe me, Domine….
Tag emot mig Herre, efter ditt ord,
så att jag får leva,
och låt mig inte komma på skam med mitt hopp…
Denna vers ljuder inom oss ofta, för många dagligen. När en syster står inför sin dödsstund samlas gemenskapen kring henne för att beledsaga hennes uppbrott från denna värld med denna sång Då är ju målet i sikte, det mål vi anat under vandringen här. Så, tror vi, skall längtan uppfyllas att få se vad inget öga har sett och inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka: det som Gud har berett åt dem som älskar honom. 1 Kor 2:9
Texter och musik som beredde Sr Paula stor glädje fyllde kyrkan. Och en glad fest följde!