Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland ger oss idag en predikan över den barmhärtige fadern och de två sönerna.
Luk 15:1–3, 11–32
De två sönerna i dagens liknelse saknade ingenting. De bodde i sitt föräldrahem, hjälpte sin far med arbetet på åkern och kunde sitta vid dukat bord. Juridiskt sett hade de alla egendomsgemenskap.
Men det räcker inte för den yngre sonen. Han börjar räkna: Hur mycket av egendomen ska jag ha? Det är precis det arv han vill ha – sin andel. Fadern delade upp egendomen mellan de två sönerna. Den yngre tar sin andel. Nu har han äntligen något som han kan säga: ”Det här är mitt. Jag kan och kommer att göra mig av med den själv.” Han flyttar till ett avlägset land. Nu är han sin egen herre.
Men illusionerna hinner ikapp honom – redan när han ger sig iväg. Han packar ihop allt. Men han kan inte ta med sig allt, bara det som tillhör honom. Det är en del, begränsad och ändlig. Han vill inte erkänna det; han spenderar pengarna och slösar bort sin förmögenhet i ett tygellöst liv. Det dröjer inte länge förrän han har slösat bort allt – han har ingenting kvar. Han kommer inte vidare, utan ändrar riktning: han går in i sig själv. Han inser att han har räknat fel. Drömmen är slut, han inser verkligheten: hur många av min fars daglönare har bröd i överflöd – och jag är bara hungrig.
Nu kan han vända tillbaka. När han lämnade landet var han stolt över sin rikedom, som han hade krävt, fått och förlorat. Han kommer tillbaka tomhänt, utan några krav. Han kan inte ta med sig något annat än skuld och skam – och sin längtan efter Fadern. Han inser att han har slösat bort sin värdighet som son, och han vill också bekänna det inför sin Fader: Jag är inte längre värdig att vara din son; gör mig till en av dina tjänare!
Men fadern har alltid förblivit far, och för honom har rymlingen alltid förblivit en son. Han väntade på honom, och därför såg han honom komma på avstånd. Han förebrår honom inte och efterräknar inte, utan förnyar hans värdighet som son: den finaste klädseln, en ring, skor och en festmåltid.
Det är inte bara hemvändaren som blir förvånad, utan även den äldre brodern, som först inte kan förstå varför det spelas musik. När han får veta varför blir han arg, och vägrar att delta i firandet. Nu förlorar fadern en son för andra gången. Han låter den äldre brodern få sin vilja igenom och tvingar honom inte att komma till festen. Men han lämnar honom inte ensam utan går ut till honom. Fadern upplever och tillåter att den äldre sonen också börjar räkna: ”I så många år har jag tjänat dig, och du har inte haft något att klaga på. Jag har alltid varit korrekt – jag har aldrig brutit mot ditt bud. Men vad har jag fått ut av det? Du gav mig inte ens en killing att festa på med mina vänner.” Fadern får hela den duktige sonens vrede slängd i ansiktet: ”Den här, din son – han säger medvetet inte ”min bror” – som slösade bort din förmögenhet på skökor, får en stor fest när han återvänder!”
Fadern ger inte heller upp om sin äldre son, utan öppnar en dörr för honom ut ur fängelset där han räknar och räknar ut. Just denna tjurskalle får höra en av de vackraste verserna i hela Bibeln: Mitt barn, du är alltid hos mig och allt som är mitt är ditt. Något mer än alltid och allt är inte möjligt. Den varaktiga gemenskapen med Fadern i form av liv och egendom är så stor och vacker att det blir helt oviktigt att räkna tjänsteåren och bonusar. Jämförelser blir också överflödiga. Den som upptäcker att Guds oförtjänta barmhärtighet är den stora gåvan och lyckan i livet kan glädja sig tillsammans med alla dem som Fadern möter med samma godhet.
Detta evangelium kallas ofta ”Liknelsen om den förlorade sonen”. Det räcker inte, eftersom det är ”liknelsen om de två förlorade sönerna”. Var och en av dem gör felbedömningar på sitt eget sätt. Fadern vill förlösa var och en av dem från att räkna och jämföra sig till att möten och gemenskap med sig själv och med den ende Faderns söner och döttrar. Vi kan därför ändra titeln ännu en gång: ”Liknelsen om Faderns godhet och människornas broderskap”.
