Den är fantasieggande, skildringen av de österländska stjärntydarna som ser en stor stjärna och ger sig av för att söka efter konungen. Associationerna går till gamla testamentets texter om drottningen av Saba och hennes imponerande följe lastat med dyrbarheter. Och vidare till psaltarpsalmerna som talar om konungen som tar emot all världens rikedomar och hyllas av hela världen. Bildspråket flödar över för att verkligen ge en bild av härligheten – doftande träslag, dyrbara smycken, praktfulla klädnader, gyllene kärl och gnistrande ädelstenar. Kameler i mängd formar en procession som aldrig tycks ta slut.
De många exotiska bilderna är suggestiva men riskerar samtidigt leda till att vi känner oss lite främmade för berättelsen. Har den något med dig och mig att göra?
Berättelsen säger inget om hur länge stjärntydarna sökt, hur många irrvägar de råkat ut för, eller om färden varit kantad av faror och besvikelser. Helt problemfri hade den sannolikt inte varit. Än mindre får vi veta hur, och på vilket sätt stjärntydarna sökt och längtat innan de såg stjärnan gå upp. Att människan är skapad av Gud och längtar efter honom vittnar historien om – likaså att det inte är en alldeles enkel sak att ge sin längtan en riktning. Stjärntydarna hade uppfattat att det fanns något – nej, någon! – som det var värt att offra bekvämligheten och de egna föreställningarna för, och de upphörde inte att söka förrän deras aning fått ett ansikte. Så kanske är just stjärntydarna de av alla i julens rika persongalleri som vi har mest gemensamt med!
Vi har var och en, mer eller mindre uttalat, uppfattat att det finns ett ljus som lyser klarare än allt annat och som vi vill följa. För oss gäller det däremot knappast att bryta upp från hemmet, lasta kamelerna med dyrbarheter och hasta ut på vägarna. Utan att lära oss känna igen ljuset när det bryter in i vår vardag och följa dess maning. Gåvorna vi har att ge är förmodligen inte guld, rökelse och myrra – men däremot vår tid, omsorg, engagemang… ja, alla de gåvor och talanger vi har att förvalta. Inget av detta har vi fått enbart för vår egen skull, utan för att ge vidare som gåva till Honom som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta har ni gjort för mig”.
Vi bjuds in att delta i processionen – vilka vi än är och var vi än befinner oss – och likt stjärntydarna vara uthålliga i vårt sökande. Tillsammans går vi, tillsammans hjälper vi varandra när vägen går genom svårforcerad terräng och tillsammans fylls vi av glädje när vårt sökande får ett ansikte. Här kanske enbart i brottstycken, men en gång i glans och klarhet.
