Har du någonsin gett dig i kast med företaget att renovera ett gammalt hus eller röja upp på en överbelamrad vind – att ur oreda, smuts och kaos försöka skapa ordning och förhoppningsvis till och med ett rum som andas frid och skönhet? I så fall är du väl förtrogen med att det är lättare sagt än gjort, att det bakom en sådan förvandling ligger mycket tid, möda och envis uthållighet.
Bara att få in tillräckligt med ljus i rummet för att se vad man gör, om det så gäller att lyckas hitta en hel glödlampa eller att tvätta bort lager av smuts från ingrodda fönster, kan var nog så svårt. Sedan kommer det stora arbetet att sortera all bråte, att avgöra var som skall slängas och vad som skall sparas – helst utan att på vägen förlora timmar genom att distraheras av gamla foton, tidningsklipp eller helt enkel bara nostalgiska minnen och dagdrömmar. Och har du tur slipper du att mitt i allt ge dig ut på jakt efter fler sopsäckar och mer städattiraljer än du ens hade kunnat föreställa dig att du skulle behöva.
Det är inte förvånande att det här någonstans – när arbetet ser oöverskådligt ut och kaoset ser ut att växa snarare än att minska, när energin och entusiasmen tryter – är frestande att ge upp, att intala sig att det inte är värt besväret och att resultatet ändå aldrig skulle svara mot de drömmar och förhoppningar som fick en att dra i gång hela projektet till att börja med.
Men att acceptera sakernas tillstånd och slå sig till ro med oreda och grusade förhoppningar är just det som Johannes Döparen uppmanar oss att inte göra. Han är den röst i öknen som, med Jesajas ord, vill få oss att riva ner bergen, att fylla igen raviner och dalar, att räta ut och jämna till alla vägar – kort sagt att röja undan alla de hinder som försvårar för Kristus att som segerrik konung träda in och upprätta sitt rike. Till att börja med i våra egna liv, men därefter också varandra emellan.
Och Johannes levde som han lärde. Som ende sonen till rättrogna och aktade föräldrar, med en minst sagt anmärkningsvärd start i livet, och född in i en prästsläkt, så hade han lätt kunnat göra sig en karriär i templet, blivit en del av det inflytelserika etablissemanget. Men han valde i stället öknens radikala tystnad och stillhet. Han vände ryggen mot allt det som kunde distrahera och förleda honom, och han genomled tålmodigt alla motgångar och allt motstånd. Hans blick var fast inriktad på Herren och på att troget leva ut den kallelse han fått ta emot.
Också vi bör göra som Johannes och bana väg för Herren i våra liv. Men tar vi oss den tid som krävs för att röja upp i vårt inre, att göra oss av med all den bråte som belamrar den väg på vilken Kristus försöker nå fram till vårt hjärta?
Vill vi verkligen bereda ett vackert och inbjudande rum för Jesusbarnet att leka i, eller nöjer vi oss med att sopa smutsen under mattan?
