Vi närmar oss kyrkoårets slut och texterna i mässan manar till allvar. Jesu ord i Evangeliet om att himmel och jord skall förgå kan tyckas skrämmande. Och orden om att vi skall få se Människosonen komma med stor makt och härlighet – är de löfte eller hot?
På sätt och vis lever vi alltid i den sista tiden. Vi vet inte när vårt livs dagar är slut och på vilket sätt detta kommer att ske. Och det är gott så. Vem hade kunnat växa, glädjas och leva fullt ut med ena ögat på ett timglas där sanden synbarligen rinner ut? Det vi vet är att vårt liv här på jorden är ändligt och just därför oändligt värdefullt och förtjänar att vi tar det på största allvar. Utan att för den skull alltid vara allvarliga. Skratt, glädje och förmågan att njuta är en del av vår tillvaro som människor och lika viktig som arbete, allvar och förmågan att avstå.
Men om vi trots allt räds vid tanken på att en gång stå ansikte mot ansikte med Kristus själv? Inte är det så konstigt, vi vet ju alla att det finns en hel del inom oss som stretar åt annat håll än det goda. Vår vilja är inte alltid så helhjärtad som vi hoppas, alltför ofta tänker och handlar efter annan måttstock än det goda. Att vi bävar kan vara ett tecken på insikt om vårt behov av förlåtelse. Hebreerbrevet talar om att Jesu ”fiender skall läggas som en pall under hans fötter”. Fienderna är inte andra människor utan det i oss som går emot Guds kärleksfulla vilja och vi får komma och lägga ned det vid Jesu fötter. Bekänna det onda vi sagt, gjort och tänkt – och släppa taget om det! Så kan vi med tomma, men öppna, händer ta emot Guds förlåtelse och börja på nytt.
Jag tror att vi får läsa Jesu ord om att vi ska få se honom komma i makt och härlighet som ett löfte. I Johannesevangeliet ber han till Fadern med barnslig förtröstan att vi skall få vara där han är så att vi skall få se hans härlighet. Inte som en maktdemonstration, utan för att han vill dela den med oss. Vi tänker oss så lätt härlighet i termer av makt, styrka, prakt och glans. Och behöver påminna oss om att Jesus med sitt liv ställt allt detta på huvudet: Han som lät sig födas i ett stall, förvandlade enkelhetens vatten till vin, torkade lärjungarnas fötter och sade saliga de barmhärtiga – Han är densamme som den som skall komma i härlighet.
”Hans kärlek till mig har bragt hans storhet på knä.
Han har blivit som jag för att jag skall ta emot honom,
han har blivit som jag för att jag skall ikläda mig honom.
Jag blev inte rädd när jag såg honom,
ty för mig är han barmhärtighet.
Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom
och mitt ansikte för att jag inte skall vända mig från honom.”
(Salomos oden, syrisk text från 100-talet)