Treenighetens mysterium firar vi idag. Att Gud är en och samtidigt Fader, Son och helig Ande – hur ska min tanke alls kunna förstå detta? Men mysteriet är något att förstå mer med hjärtat än med tanken; mysteriet är större än jag och därmed något jag får stiga in i – doppa mig i och simma i, om man så vill.
Varje dag, 365 dagar om året, ber vi systrar tidebönerna i vår klosterkyrka. De ord som hela tiden återkommer som en refräng och som vi tar i vår mun i genomsnitt 34 gånger (!) per dygn är
ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDE.
(Endast på långfredag och påskafton tystnar denna lovsång, som avslutar varje psalm.)
Genom lovprisningen får vi dag för dag be oss in i Treenighetens mysterium! Så ofta vill vi hitta rätt ord för det vi har på hjärtat och det kan vara frustrerande när språket inte räcker till för att sätta ord på den glädje eller sorg vi känner. Den helige Benedikt visar oss att det ibland är bra att tänka tvärtom. Hans anvisningar om bönens ”insida” är knappa, men ett av hans råd handlar om att själen får hjälp på traven av de ord vi uttalar. I sitt 19:e kapitel i Regeln skriver han att vi ska sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst. Rösten får gå före och förankra oss i tron. Vi får ta ord i vår mun som är ”för stora” för oss, så att mysteriet slår rot och växer i vårt hjärta.
Lovprisningen av Treenigheten är en bön som jag gärna kan låta klinga också utanför bönestunden i kyrkan, för att ge mitt liv och mina mångahanda vardagssysslor riktning. Så får jag börja det jag gör i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och i förtröstan på att Gud vill fullborda verket sjunger jag om och om igen: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande!
