Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter. Halleluja.
Är det en förebråelse lärjungarna får av änglarna? Ja, det är inte omöjligt. Bara ett stycke tidigare i apostlagärningarna hade en av dem frågat Jesus om tiden nu var inne för honom att upprätta sitt världsliga rike. Trots att de sett Jesus lida och dö på korset och sedan fått vandra med honom i uppståndelsens ljus är de fortfarande inställda på att det är den världsliga makten det handlar om.
Så generande. Och samtidigt, så välbehövligt för oss. Vi som så ofta gör samma misstag som apostlarna: Vacklar mellan tanken att det nog trots allt handlar om att kliva uppåt, få känna maktens berusning, och önskan att tron skall vara en genväg som gör det möjligt att leva i ett andligt upphöjt tillstånd och inte behöva besväras av vardagens allehanda bestyr och förtretligheter. Då kommer änglarnas ord som en välbehövlig knuff ”varför står ni och ser upp mot himlen?”
Kristi himmelsfärd är inte en slutpunkt. Den är början på vår upphöjelse. Änglarnas ord vill påminna oss om detta – att vi fortfarande är i början och att det inte finns några genvägar. Därför skulle vi inte förvånas över att vägen fortfarande kan innebära prövningar, kamp och ibland till och med lidande. Men det är också som om änglarna vill påminna oss om Jesu egna ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där vi är – där är också Jesus med oss. Som stöd och hjälp, och som den som drar oss ut ur vår egen bekvämlighet. När vi riktar blicken alltför mycket mot hur vi önskar att saker och ting skulle vara är risken som störst att vi går miste om att upptäcka Jesu närvaro. I oss själva, och i de människor vi möter.
Men, när svårigheterna tornar upp sig kan det trots allt vara mot himlen vi behöver rikta blicken för att inte tappa perspektivet. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi rikta blicken mot den konkreta, synliga, himlen och låta den tala till oss som en liknelse. Hör vad Efraim säger:
Fåglarnas släkte fortplantas trefaldigt:
från moderliv till ägg,
från ägg till bo och läte.
När fågeln är färdig, då flyger den,
den brer ut sina vingar i korsets tecken.
När fågeln drar samman vingarna
och så förnekar korsets utbredda symbol,
då förnekar också luften och bär den inte
om inte dess vingar bekänner korset.
(Efraim Syriern, Hymnerna om tron, hymn 18, översättning av Sten Hidal, Artos, 2014, s. 90.)
Fåglarna är likt symboler för den frihet, lätthet och enkelhet vi längtar och strävar efter. Här i världen behöver vi likt dem acceptera korset – vår vardagliga kamp och möda – men detta är inte slutpunkten, utan just början av det eviga liv Kristus möjliggjort för oss. Kristi himmelsfärd innebär inte att Kristus tas ifrån oss utan att Han går före och visar på den härlighet vi är kallade till.
”Där jag är, där skall också min tjänare få vara” är det löfte vi får hämta kraft och glädje ur.
