Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam ute i öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!
I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.
När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.
På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.
På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).
Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud. (RB Prol. 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon för det gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.
