Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland påminner oss idag om att vi inte behöver hålla fast i varandras och våra svagheter och misslyckanden utan att vi får släppa taget och stäcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus.
Joh. 8:1-11, Fil 3:8-14
Moralens väktare har slagit till. De har tagit kvinnan på bar gärning med äktenskapsbrott. De tar tag i henne med ett hårt grepp och drar henne till Jesus. (Fråga inom parentes: Vad skulle ha hänt om moralens väktare hade tagit en man på bar gärning? Vi vet inte.)
Kvinnan står nu i mitten och är utsatt för allas blickar. Brottet är bevisat, straffet är bestämt: Moses föreskrev i lagen att sådana kvinnor skulle stenas till döds. Egentligen är allting klart och tydligt. Men de skriftlärda och fariséerna försöker dra in Jesus: Vad säger du om detta?
Men de är inte riktigt intresserade av kvinnan. Evangelisten berättar vad som ligger bakom deras fråga: de ville sätta Jesus på prov för att få en anledning att anklaga honom. De vill veta: Håller denna okonventionella ambulerande predikant lagen eller visar han återigen mildhet? Vi har redan hört en hel del om hans förhållande till skatteindrivare och syndare, som en respektabel person skulle hålla i schack eller till och med utrota… Om Jesus skulle visa barmhärtighet nu skulle han offentligt motsätta sig lag och ordning. Då kan de stämma honom; de vill inte missa chansen att bli av med honom.
Deras fråga, tillsammans med deras dolda motiv, blir först till intet i ordets rätta bemärkelse. Jesus ger inte fanatikerna en enda blick, utan böjer sig ner och skriver på marken. Men lagens försvarare ger inte upp så lätt. Precis som de tog tag i kvinnan släppte de inte Jesus. De hänger sig fast, frågar och frågar.
Deras ihärdighet kröns med framgång, åtminstone ser det så ut. Jesus reser sig upp, ser på dem och ger dem ett svar – men vilket svar! Den bland er som är utan skuld ska vara den förste som kastar en sten på henne. Men se: de som bevakar andras moral har brister i sin egen moral. De kunde gömma sig bakom paragraferna, men inte gömma undan sina egna liv. Inte heller gömma sig för Jesus. En efter en trillar de omkull.
Jesus har böjt sig ner igen. Han vill inte se dem droppa av, han är inte intresserad av att njuta av en triumf. När alla anklagarna är borta reser han sig upp. Nu står bara två kvar: Jesus och äktenskapsbryterskan. Jesus ser på henne och talar till henne: Kvinna, vart har de tagit vägen? Har ingen dömt dig? Kvinnans svar är enkelt: ”Ingen, Herre”. Jesu svar har tyngd i varje ord: ”Jag dömer dig inte heller. Gå! Jesus gör inte processen kort med kvinnan. Han bryter inte sönder henne. Han befriar henne.
Men tonen gör musiken, och all musik räknas: Gå! Jesus låter inte bara kvinnan gå. Inga spår av likgiltig eller nedlåtande generositet. Jesus blundar inte, han låtsas inte som om ingenting har hänt. Han vet vad kvinnan har gjort, och hon vet det själv också. Jesus befriar henne till frihet – inte till godtycklighet utan till ansvar: Gå och synd inte mer!
I början av evangeliet fanns det orubbliga greppet som höll fast kvinnan. I slutet finns den frid i vilken hon kan fortsätta att leva.
Läsningen från Filipperbrevet började inte med ett grepp, utan med att släppa taget: Jag har gett upp allt för att vinna Kristus. Paulus gör allt detta. Högre kan man inte sikta. Men han inser att han ännu inte är där han vill vara. Hjärtats GPS ger honom inte den lugnande mening som han hade hoppats på: ”Du har nått ditt mål”.
Men en Paulus ger inte upp så lätt. Han släpper inte taget. Han strävar efter att ta tag i sin längtan. Vad är det som berör honom? Vad är det som får honom att fortsätta? Är det en järnvilja? Eller ett orubbligt självförtroende? ”Jag kan!”
Om det är allt han har innebär det en stor risk: han kan misslyckas. Han kan naturligtvis försöka igen och igen. Men i slutändan kanske han bara står kvar med det sorgliga valet mellan en besviken kapitulation eller Sisyfos’ uthållighet, fångad i en oändlig meningslöshet av trots och rutin.
Jag strävar efter att vinna det. Meningen går ännu längre och ekorrhjulet bryts: Jag strävar efter att vinna det, eftersom Kristus också har vunnit mig. Paulus är inte en krampaktig streber som strävar efter att nå stjärnorna. Han visar sig vara en gripen person.
Även jag är gripen: I vår vardag säger vi detta när våra känslor svallar, när vi känner en inre rörelse. Detta kan vara en vacker och värdefull erfarenhet, men vi vet också att den är bräcklig och flyktig. Ibland finns det en sorglig eller till och med en cynisk desillusion redan från början: jag är rörd, men det kommer inte att hålla i längden; man behöver bara vänta ett litet tag, så är hela den vackra rörelsen i känslan borta.
Med Paulus är det annorlunda. Han har inte bara en flyktig känsla när han säger att han är berörd. Hos honom avslöjar detta uttryck en hand som griper honom. Denna beröring är mer än bara en sentimental känsla som snabbt försvinner. Han är inte bara rörd, han är berörd. Och den hand som griper honom tar inte ett strupgrepp som förlamar honom, utan Paulus känner sig uppmuntrad, nästan upprymd: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig. Hans utsträckta hand har ännu inte nått sitt mål, men Jesu mycket annorlunda hand har redan tagit tag i honom. Det är så här han kan leva.
Vi kan också leva så. Vi behöver inte ta tag i varandras och våra svagheter och misslyckanden och sitta fast i dem. Vi kan släppa taget och sträcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus. Han fördömer oss inte. Han för oss in i friheten att leva ansvarsfullt och gripet. Amen.
