Denna första adventssöndag är porten in i ett nytt kyrkoår. Ett nytt år som ger oss möjlighet att fortsätta vår upptäcktsfärd i tron, fördjupa vår relation till den Treenige Guden och lyssna till hans Ord. Tre antifoner från dagens högmässa kan vi bära med oss in i veckan.
Vi inleder mässan med några verser ur Psaltaren 25: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ, min Gud, på dig förtröstar jag. [—] Ingen kommer på skam som hoppas på dig. Att hoppas är djupt mänskligt. Tron ger oss hoppet om att något bättre kommer, att det finns något mer än det synliga, mer än det som är här och nu. Vi hoppas för att vi längtar efter godheten, sanningen, fullheten. Gud själv har planterat detta hopp i vårt hjärtas innersta.
Visa oss, Herre, din barmhärtighet och ge oss din frälsning (Ps 85:8) sjunger vi före Evangeliet. Vi hoppas på hans goda gåvor; sätter vårt hopp till att han verkligen ger oss det vi behöver, och längtar efter att gåvorna ska bli synliga för oss. Gåvan av barmhärtighet som Gud i varje ögonblick är beredd att ge oss får vi ta emot och ge vidare till andra.
Även kommunion-antifonen är hämtad ur Psalm 85: Herren skall ge sin gåva och vårt land skall ge sin gröda. Här finns ett löfte: Herren skall ge… Och vilken är gåvan? Den största gåvan är han själv: Guds Son, som stiger ner på jorden. Som Marias Son är han det nya skottet som skjuter upp ur vår mänskliga ”jordmån”. Det människoblivna Guds Ord vill stiga in i våra liv. Han visar oss barmhärtighetens väg och ger oss sin frälsning. Det är gåvan vi får öppna oss för under denna adventstid.