En betraktelse på Kristus Konungens Högtid
av P. Fredrik Heiding S.J.
Jesus har gjort ett mirakel och genom brödundret mättat 5 000 personer. Det ställs direkt krav på honom att bli Israels kung (Joh 6:15). En förväntan hade sedan tidigare byggts upp om en messias av socialpolitisk karaktär som skulle befria Israels folk från det romerska imperiets förtryckande styre. Nu står Jesus inför Pilatus och erkänner att han visserligen är en kung, fast inte en vanlig sådan. Kungar och drottningar i vår tid förekommer i veckotidningar men har annars begränsad makt. Men de hade desto mer inflytande på Jesu tid.
Jesus är konung i en värld av ett annat slag. ”Mitt rike hör inte till denna världen”, säger Jesus. Men hur är han då som regent? Han vittnar om sanningen och de som hör till sanningen lyssnar till hans röst (Joh 18:37). Nyckeln till att förstå vad det handlar om är just rösten. Han bär på sanningsuppdraget från Gud Fader, men är också kung därför att några lyssnar till honom. En antydan om detta fick vi redan i avsnittet om den gode herden. Fåren känner igen herden på rösten, han tilltalar dessutom varje får med deras namn (Joh 10:3–4).
Ser ni? Det handlar om att finna sin kallelse. 1500-talshelgonet Ignatius av Loyola har i sina Andliga övningar utformat en betraktelse om konungens kallelse. Den bedjande personen ska jämföra en jordisk konung med den evige konungen, Kristus. Den jordiske konungen erbjuder ära och prestige för dem som ansluter sig. Han riktar sitt budskap till alla på en gång i ett slags massmarknadsföring. Den evige konungen däremot erbjuder sina följeslagare en enkel livsstil och kallar var och en personligen. Jesus tilltalar den enskilde i dialog. Det är dig han vill ha, inte människor i allmänhet. Hur bör jag svara Jesus när han kallar?
Många människor menar att det är svårt att urskilja Kristi röst. Antingen hör man ingenting alls eller så har man svårt att hålla isär den egna viljan och Guds vilja. Helgonen vittnar om att det faktiskt är möjligt att göra en erfarenhet av Gud och att identifiera Guds röst. I sin bok Den inre borgen anger Teresa av Ávila några kriterier för att skilja på de olika rösterna. Tecken på om budskapet kommer från Gud och inte från vare sig djävulen eller egen inbillning är (sjätte boningen, kap. 3:5–7):
Det första och sannaste tecknet är den makt och auktoritet de [rösterna] bär inom sig, i ord och verkan. […] Det andra tecknet är att ett stort lugn härskar i själen, en fridfull och seren inre samling som gör henne redo att prisa Gud. […] Det tredje tecknet är att dessa ord inte utplånas ur minnet på mycket lång tid – några aldrig – medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det.
Teresa drar sedan slutsatsen att: ”Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken visshet, frid eller inre glädje.” Svårigheten att identifiera Kristi kallelse blir nästan omöjligt om man är rädd för bönesvaret och bjuder på motstånd. Låt oss be om nåden att öppna oss för Kristi kallelse och att som Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola uppmanar oss till: att inte vara döva för hans kallelse utan snarare vara redo att raskt utföra hans allraheligaste vilja (AÖ nr 91).