Liturgin påminner oss idag om Guds makt och kraft som varit verksam alltifrån skapelsens gryning till idag. Med sitt blotta ord kallade han fram ljus och mörker och allt som finns till, en fascinerande och samtidigt förskräckande tanke. Det är lätt att förstå lärjungarna som förskräcks när vinden och vågorna lyder Jesu befallning och blir stilla. Vem är egentligen mannen de har med sig i båten, och vilken makt har han som till och med kan tvinga elementen till lydnad? Kanske undrade de om denne man skulle komma att befalla dem på samma sätt, om de var på väg att ge upp sin frihet när de följde honom. Måhända har vi ställt oss samma fråga.
Frågan får aktualitet när vi hör Paulus utbrista ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 5:14). Men, är vi inte kallade till frihet? Om Kristi kärlek inte lämnar mig något val – vad blir det då av min frihet? Vi blandar så lätt ihop frihet med oberoende, eller önskan att bli lämnade ifred, med andra ord frihet från det ena eller andra.
Att det inte enbart är ett modernt fenomen vittnar berättelsen om uttåget ur Egypten om: Innan själva uttåget tvivlar både Mose och folket på att Gud skulle föra dem ut i frihet. När det stora uttåget (undret!) genom Röda Havet skett dröjer det inte länge förrän folket börjar klaga och tvivla och önskar sig vara tillbaka i Egypten. Ja, de säger till och med öppet till Mose att de önskar att han lämnat dem ifred och låtit dem förbli i Egypten. I hela den långa berättelsen om folkets vandring i öknen är detta tvivel och önskan om att de hade fått bli lämnade ifred en återkommande refräng. Om folket lämnats åt sitt eget omdöme skulle de föredragit slaveriet framför den frihet Gud lovat dem. Säkert har vi alla erfarenheten av att göra felaktiga val – också när vi varit fria att välja. Det kan vara så att även vi valt ”slaveri” framför frihet, precis som Israeliterna gjorde under uttåget.
Med detta i minnet kan man undra hur folket egentligen reagerade när de gavs lagen med dess många ”du skall” och ”du skall inte”. Viljan till oberoende tycks vara djupt präglad i människan. Någonstans inom oss tycks vi tro att Gud tävlar med oss om utrymmet… som om livet vore en fotbollsmatch där Gud fintar med oss för att få sin vilja igenom. Och detta trots att vi gång på gång i Bibeln blir försäkrade om motsatsen. Vi är kallade till frihet! Men därmed inte sagt att vi självklart ser och förstår vari denna frihet består. Frihet är något vi behöver lära oss och ständigt öva oss i.
Eller med teologen William T Cavanaughs ord: ”Guds lag är en lärare som lär oss hur vi skall bli fria. […] Frihet enligt torah innebär inte att vara utlämnad åt sig själv eller sina egna infall. Frihet är att söka det goda. Det är att forma sitt liv för att leva i harmoni med den omgivning man är en del av, den gemenskap av människor vars öden man delar och den Gud som är alltings upphov och källan till allt gott.” (Cavanaugh Som om allt förvandlats, s. 23, 24.)
Buden inte ges inte som en regelbok menad att stänga in och begränsa, utan som en väg till frihet. Då kan vi bättre förstå Paulus ord om att Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud – Kristi kärlek – är det element vi lever och rör oss i, likt fiskarna i vattnet eller fåglarna i skyn. Vår livsuppgift är att öva oss leva så att vi till fullo kan ta vara på denna frihet, som är Guds nåd i dess många former. Då lever vi varken oberoende av Gud eller medmänniskorna utan knyts allt närmare till varandra. Vi förlorar inte vår frihet utan förverkligar den.
