Det var inte bara en gång som lärjungarna undrade över hur och när det kommande rike som Jesus talade om skulle uppenbara sig. Och gemensamt för alla deras funderingar var att de förväntade sig ett världsligt rike, ett militärt och politiskt rike, men Jesus själv var tydlig med att hans rike inte var av denna världen.
Tanken på Faderns rike var utan tvekan viktigt för Jesus. Det var det första han valde att undervisa om när han steg ut i offentligheten. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet.” Hans liknelser för att beskriva det var många och skiftande, men ingen av dem kom ens i närheten av att ensam ge en fullödig beskrivning av detta rike som redan spirade mitt ibland dem.
Han målar upp bilden av ett rike som likt ett vetekorn växer i tystnad, stilla och nästan obemärkt, och som likt det lilla senapskornet inte låter sig begränsas av sitt ringa och obetydliga ursprung utan som spränger sina gränser och majestätiskt reser sig mot himlen. Och det är Gud som ger denna överflödande tillväxt, som förmedlar liv, men vi måste samverka med honom, med hans nåd. Som Paulus skriver så är det vi som måste så och vattna, och Jesus själv uppmanade sina lärjungar (och oss i deras efterföljd) att gå ut och predika evangeliet, att uppenbara och sprida hans rike vidare.
Men vad är då egentligen detta rike, vad är det vi uppmanas att med våra liv och våra ord förmedla till världen omkring oss? Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) skrev att Jesus är autobasileia, det vill säga att han är Guds rike personifierat. Med andra ord – om vi vill förstå något om Guds rike så måste vi vända vår blick mot Jesus.
Jesus är mötesplatsen mellan Gud och människan, mellan Skaparen och skapelsen, och i honom finner vi den perfekta överrensstämmelsen mellan två viljor. Jesu vilja står i perfekt samklang med Faderns vilja. Allt han gör, tänker och säger är en återspegling av Fadern. ”Jag och Fadern är ett” säger Jesus, men tillägger även ”att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”
I söndagens kollektbön ber vi: ”Gud… du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig.” Utan Andens hjälp förblir vi svaga och rådvilla, oförmögna att gå ut ur oss själva och tjäna vår nästa, men vi får dras in i det spänningsfält som är kärleken mellan Fadern och Sonen, in i det flöde som är Andens liv.
Låt oss se på Jesus och lära oss av hans hållning, av hans givmilda och ödmjuka hjärta. Låt oss öppna oss för Andens förvandlande och överflödande kraft och verkan i våra liv. Då kommer Guds rike att växa i oss, och mellan oss. Då sår och vattnar vi, så att Gud kan ge växten.
