Redan i vespern till femte söndagen i fastan förändrades liturgins fokus, så att uppmärksamheten som hittills huvudsakligen varit inställd på vår egen omvändelse vändes mot Kristi väg mot Jerusalem.
Med Palmsöndagen står vi vid Jerusalems stadsportar och hör den äldsta berättelsen om det som skedde. Evangelisten Markus berättar sakligt och konkret om händelserna. I liturgin, där texterna är koncentrerade, får vi följa dramatiken. Dels i det konkreta, hur Jesus sänder två av sina lärjungar för att hämta den åsna han vill rida in i staden på, hur folket entusiastiskt ropar och sjunger sitt Hosianna, skär grenar från träden och brer ut sina mantlar på vägen för att hylla sin befriare.
Antifonerna vid laudes speglar den andra sidan – Jesu inre kamp:
Herren Gud hjälper mig, jag vet att jag inte blir sviken
Jag var kringränd på alla sidor…
Skaffa mig rätt, ta dig an min sak, rädda mig, du är min tillflykt Herre.
Antifonerna till Marias lovsång på lördagen kommenterar:
”Översteprästerna kom överens om att döda Jesus, men de sade: ”Inte under högtiden, så att det uppstår oro bland folket.”
Vid Palmsöndagens vesper talar Jesus själv: ”Det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Där skall ni få se mig, säger Herren.”
Det är löftet som klingar rakt igenom budskapet de närmaste dagarna:
Vi skall få se Herren. Den Uppståndne kommer oss till mötes.