”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)
Vill vi möta
Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se
hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med
all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och
överallt är hos oss.
Guds kärlek
– caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva
oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se
sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung
honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan
även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det
goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid
ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron
våra tankar” (Enarrationes
in Psalmos 148).
Mitt ibland
vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de
många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara
Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt
hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft
verka i oss.
Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom
med all din rikedom.
Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka
Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.
Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.
”Klappa händer, alla folk, hylla Gud
med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över
hela jorden.” Ps 47:2-3
Fruktan för Gud har ingenting med
rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och
fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den
Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse,
sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.
Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället
sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta,
så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran
som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta
glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.
Alla vill vi
väl ha ett gott liv, inser vi vad som fordras för att uppnå det vi längtar
efter?
I Paulus en nitisk förföljare som förändras till hängiven efterföljare har vi en god lärare. Med sina ord: ” Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, och genom sitt eget liv ger han oss det enda exempel vi behöver: Omvändelse.
Omvändelsen gör
våra liv annorlunda och öppnar oss för insikter som ger ny utsikt.
Omvändelse klarlägger våra avsikter och det är en insikt som ger mod – vare sig vi känner det eller inte – när vi investerar i vår goda vilja blir utdelningen mod.
Och insikt.
Utsikten att
få ett gott liv är stor om vi bemödar oss om goda avsikter, det är insikten om
den goda avsikten som är det goda livets början.
Jesus lovar att den som tror på honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Vi skall bli som träd, planterade nära vatten som bär sin frukt i rätt tid och aldrig behöver ängslas för torra år. Trädet sträcker sina rötter mot bäcken för att låta det livgivande vattnet genomströmma det. Fotosyntesens under sker och trädet blir en lunga som skapar livgivande syre i världen.
Så skall vi låta våra rötter vara djupt förankrade i Kristus och bli genomströmmade av den Helige Andes väldiga kraft. Samma kraft som uppväckte Kristus från det döda – en oerhörd tanke som får det att svindla. Genom denna kraft vi kan vara med och ge liv till världen, bära god frukt som består till evig tid. På frukten skall ni känna igen trädet – kärlek, barmhärtighet, tålamod, sanning…
Helige Ande,
bo i oss med din kraft så att vi likt det goda trädet bär frukt för att ge
världen liv.
Den 18 maj i år var det 100 år sedan den
helige påven Johannes Paulus II föddes. I sina tal hänvisade han ofta till
Jungfru Maria som Faderns Dotter, Sonens Moder och Den Helige Andes Brud. Det
sistnämnda bygger på ängelns ord till henne vid bebådelsen: ” Helig Ande
skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. (Därför
skall barnet kallas heligt och Guds son)”. (Luk 1, 35) I hela
mänsklighetens historia är det följaktligen endast en människa, Jesu Moder
Maria, som får stå i den sortens unika relation till Den Helige Ande.
Genom hela sitt liv lyssnade hon aktivt till Andens röst, så som själva livets händelser uppenbarade hans ledning för henne. Efter händelserna kring Jesu födelse i Betlehem står det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2,19).
Några år senare bevittnar vi hennes ångest och besvikelse efter den 12 årige Sonens något långdragna, fast högst entusiastiska ”försvinningsnummer”. Han skulle ju bara vara hos sin Fader… Allt för den goda sakens skull! (Mången tonårsförälder får hämta tröst här – denna händelse må ha kostat Maria och Josef en ansenlig mängd grå hår…). Men även här läser vi om hennes hållning: ”Hans Mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2, 51) Hela hennes liv är ett sammanhängande gott råd till oss: ” Lyssna till Gud och lyd Honom reservationslöst”. Därför kallas hon och åkallas av Kyrkan som Det Goda Rådets Moder. Hon, den Rena Jungfrun, Ordets Moder och därmed vår glädjes grund, hon som genom sin lydnad och sin ödmjukhet trampar sönder ormens huvud. Hennes enkla råd till oss alla, hennes andliga testamente, är orden ” Gör det han (Sonen Jesus) säger åt er” (Joh 2, 5). Detta kan hon säga med auktoritet i kraft av att vara Andens Brud, denne Ande om vilken Sonen säger: ”Han skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16,13)
Vi vet, att Rådets Ande ledde henne både till Korsets smärta och till Pingstens under. Vi anropar gärna (och med rätta) Guds Ande, Rådets Ande, om att vägleda oss både genom mörkrets stunder och i jubelrusets timmar.
Vi gör väl om vi samtidigt ber om hennes förbön: ”Du Andens Brud och Det Goda Rådets Moder, be för mig i min nöd”. Gör vi detta, kan vi endast komma rätt – rätt i Den Treenige Gudens famn!
Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva, så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än vad vi kan förstå och ta emot.
”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver poeten Andreas Knapp i en dikt. Ja, så är det! Och det är vår räddning!
Jesus Kristus låter oss ana något av Guds oändliga godhet, skönhet och sanning, Vi kan bara öppna oss för en verklighet som övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra liv ta emot mer och mer av förståelsen för detta stora mysterium, som är Gud.
Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).
Idag begrundar vi vishetens gåva.
Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende
som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens
och kunskapens skatter gömda.
Därför ber vi:
Kom du sanna ljus,
Kom du eviga liv
Kom du fördolda kraft,
Kom du källa till allt
Kom du som ingen har känt
Kom namnlösa glädje
Kom du eviga liv
Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.
Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt
när vi inte vet vad vi ska be om.
Vi får lyssna:
släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.
Lämna allt och ta emot i enkelhet.
Vi är inbjudna av honom som sa:
Saliga är de som är fattiga i anden,
de renhjärtade,
de som håller fred…
Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk
av hjärtat,
de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.
