Psalmisten liknar gemenskapen mellan bröder och systrar vid den dyrbara oljan som smorde Aron till präst – en bild för Guds nåd och den Helige Andes enande och upplyftande närvaro. (Psaltarpsalm 133)
Sanningen i dessa ord fick vi erfara när vi, tillsammans med Birgittasystrarna, tog emot bröderna från Korsets Syrisk Ortodoxa kloster för en dag av samtal och gemenskap. Det blev en rik dag med många utbyten och ömsesidig glädje och fördjupning.
Och många nya insikter för oss!
Bröderna berättade om den Syrisk Ortodoxa kyrkans historia och lät oss få del av en rik andlig och teologisk tradition. Somligt var oss bekant sedan tidigare, men även detta ges ett nytt ljus när det berättas av dem som lever mitt i traditionen och ser sitt ansvar att förvalta och föra den vidare. Vi rördes över såväl ödmjukheten som uppriktigheten hos dessa bröder. De har – var för sig – upplevt en kallelse till monastiskt liv i sin kyrka och (genom Andens ledning får vi tro) förts samman för att förverkliga det i Sverige.
Den andliga och teologiska traditionen med författare som Efraim Syriern (som bär titeln Kyrkolärare både i Öst och Väst), Isak av Nineve och Jakob av Sarugh är ovärderlig och ett välbehövligt komplement till den västerländska traditionen. Här får vi ett rikt och poetiskt språk som öppnar oss för Mysteriet – Guds ofattbara väsen, som visar sig för oss.
Samtalet följde vindlande vägar och berörde ämnen som liturgins präglande betydelse, det monastiska livets glädje och utmaningar och kroppens ovärderliga betydelse för vår tro. Någon av oss ställde en fråga om vad frihet är. Till vår förvåning bar bröderna då fram ett stort paket….. och uppmanade oss att öppna det, för därinne fanns ett svar på frågan.
Paketet visar sig innehålla en stor ikon, målad på kanvas. Den härstammar från Rabbula evangeliebok från år 586. Denna ikon föreställer Jesu himmelsfärd.
I syrisk tradition läses då ur Hesekiels första kapitel. På ikonen ser man Kristus i en mandorla, omgiven av fyra serafer som rör sig på fyra hjul, likt den vagn som förde Elia från jorden. Kristi vänstra hand håller en bokrulle, som hänvisar till den som Hesekiel uppmanades äta (2:8–9).
Därunder står den lovprisande Maria med lyfta armar och ser betraktaren djupt in i ögonen. Hon framstår som en tron för Konungen Kristus, den som bär fram och upphöjer honom inför alla folk i alla tider. Profeten Hesekiels ord i samma kapitel tycks säga henne: ”Detta motsträviga folk kommer att inse att en profet varit hos dem. Var inte rädd för dem och bli inte skrämd av vad de säger, även om nässlor och törnen omger dig och du bor bland skorpioner…”
Närmast Maria står två änglar med glorior. Invid dem de elva lärjungarna och Paulus som alla har oförstående eller skeptiska ansiktsuttryck. Pingstens Ande hade ju ännu inte kommit över dem och öppnat deras ögon. Maria, som hela tiden vetat om Jesu verkliga identitet och uppdrag, lovprisar Guds nåd och stora verk. Hon, den alltigenom ödmjuka, kände den helige Ande sedan bebådelsen och kan nu jubla, när det onda är besegrat och Kristi verk fullbordat.
Hur är denna ikons budskap ett svar på vad frihet är?
Maria var och är den utvalda. Hon visar oss att ödmjukheten är den djupaste friheten, där inget försvar eller motstånd finns. Våra hjärtan måste också bevaras. Så kan vi känna igen den Helige och allt som är heligt. Det är den fullständiga friheten.
Samma ikon finns i deras kloster, och den ska nu utgöra en förbindelselänk mellan oss.
Några ord av Isak av Nineve kan tjäna som sammanfattning av denna innehållsrika och dyrbara dag som vi fick dela:
”I kärlek skapade Gud världen och i kärlek tar han hand om den under denna tidsålder. I kärlek kommer världen att uppslukas av Gud och förvandlas till ett himmelskt tillstånd. Till slut kommer hela världen att uppgå i Guds kärlek.”
Eller med ord ur Benedikts regel:
”Må han (Gud) föra oss alla tillsammans till det eviga livet.”
Detta fick vi en försmak av.