I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull,
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd,
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
