Ora et Labora

Nionde korsvägsstationen

Jesus faller för tredje gången

När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.

Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.

Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.

Åttonde korsvägsstationen

Jesus talar till de gråtande kvinnorna

Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.

Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:

Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.

Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.

Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.

Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.

Sjunde korsvägsstationen

Jesus faller för andra gången

”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)


Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.


Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:


”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”

Sjätte korsvägsstationen

Veronika räcker Jesus svetteduken

En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.

Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:

Inprägla dig djupt,

du min Konungs bild!

DU,

inte jag,

skall leva i min själ,

i mitt hjärta,

i mitt ansikte,

på mina läppar,

DU,

inte jag,

i hela mitt liv – bara DU!

Fjärde korsvägsstationen

Jesus möter sin lidande Moder

All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.

Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.

I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.

I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.   

Tredje korsvägsstationen

Jesus faller för första gången

Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.

Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.

Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.

Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Psalm 73:26


[1] Jfr 1 Mos 3:19

Första korsvägsstationen

Jesus döms till döden

Jesus står inför Pilatus.

Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.

Jesus står där,

bunden:

Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.

Han som har gråtit över Jerusalem,

som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”

står nu inför den världsliga makten.

Den vredgade hopen vrålar.

Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.

Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,

och hela henne.

Men han varnar oss:

”Se upp så att ingen bedrar er!  Låt inte kärleken kallna.”[i]

”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem.”[ii]


[i] Matt 24:4,12

[ii] Luk 23:12

Korsvägen

Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.

I orons dagar

Vi systrar här i klostret tänker på alla i vårt land och ute i världen som just nu oroas över coronavirusets framfart.

När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.

Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:

Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,

och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.

För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.

Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.

Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet

och som plågas av ensamhet och isolering.

Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.

Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.

För all vänskap och grannsämja!

Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.

Möbelomklädning

Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.

Bed Fader vår med oss i denna svåra tid!

Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!

Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!

Vill DU be med oss?

Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!

Fastetiden

Varje år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.

På askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss fram till påsken.

”Om ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era hjärtan…”

Låt oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår längtans uppfyllelse.

Efter oro och smärta,

Efter ängslan och kamp

kommer påskmorgonen.

”När dagen gryr och solen går upp,

en morgon utan moln,

då spirar gräset efter regnet

i solens strålar”

2 Sam 23:4