Det är få personer som har gjort en Gudserfarenhet som ens kan komma i närheten av den Maria fick göra vid Bebådelsen – och absolut ingen har fått ta emot en nåd likt hennes.
Men de flesta av oss som söker Gud har ändå erfarit honom på något sätt. En stilla inre röst, en känsla av hans närvaro, en syn, gåvan av en visshet eller övertygelse som plötsligt bara infinner sig, ett helande, en hjälpande hand i en svår situation… Mer eller mindre starka erfarenheter som alla på något sätt förmedlar Guds kärlek. De må vara att vi inte, likt Maria, har givits den överväldigande uppgiften att föda Guds son, men varje möte med Guds nåd och närvaro är ändå en kallelse till en djupare Gudsrelation och till att bära hans barmhärtighet ut i världen.
Och hur stor skillnaden än må vara mellan Marias möte med Gud och de som vi får uppleva, så har de åtminstone en sak gemensamt. I Bebådelseberättelsens sista vers läser vi att ”ängeln lämnade henne”, en detalj som är lätt att förbise, men som i själva verket förenar våra upplevelser med Marias. För våra erfarenheter av Guds närvaro klingar ju alla av, tystnar, bleknar. Det som ena stunden överväldigade oss är i nästa bara ett minne, och det är lätt att fråga sig om det verkligen hände eller om det bara var en dröm, ett önsketänkande.
Vi vet att Maria inte lät sig styras av den plötsliga tystnaden och frånvaron – att hon tvärtom lät Gudsmötet bli det som definierade hela hennes liv. Låter vi våra möten med Herren göra detsamma med oss?
