Sommaren är just nu som vackrast här vid Omberg. Vi tackar Skaparen för all den godhet han visar oss och all nåd som ges oss varje dag i vårt uppdrag att i bön och arbete söka Gud.
I denna tid, som på så många håll präglas av uppgivenhet och känsla av hopplöshet inför ihållande våld och omänsklighet, vill vi hålla blicken fäst på det hopp som inte förgår. Det som bär oss under mörka stunder, så att vi kan ta små steg (och ibland stora!) i riktning mot framtiden. Varje gång när vi försonas med en vän, i familjen eller med dem som finns omkring oss, lämnar vi tecken på Godhetens seger, och Guds rike byggs i världen.
Runt klostret hade vallen som omger det brett ut sig och gjort vägen mot äppelhagarna närmast igenvuxen. Vi systrar fick ta en omväg: men med hjälp av två män med tillräckligt starka redskap, röjdes vägen och gjort den både framkomlig och nåbar för solen igen! Kanske kan det vara en symbol för uthålligheten att föra dialog i vardagen, så att vägen inte växer igen emellan oss!